10. Karl XII

En gång stiger soldrucken våren
över Bohusläns havsband och skär.
en gång ska de bortglömda spåren
letas fram av en nyrustad här.
Mot väster, mot blånande fjordar,
mot öster mot ödemarksland
gå vägen från städer och gårdar
kung Karl, dina svenska förband!


Minns ni, kamrater, den gången, då kungen
förde mot tsaren vid Narva sin här,
minns ni den morgon, då ryssen var tvungen
tigga för livet och sträcka gevär?
Minns ni, när hästfolket sam över Düna,
minns ni vid Klissow vår ryttarattack,
minns ni, när Rehnsköld vid Fraustadt fick bryna
steken till kvällsvard vid sachsisk barack?

Minns ni vår ändlösa marsch mot Poltava,
minns ni de växande fasornas rad,
skymmande nätter, då män sökte stava
gåtfulla tecken på nornornas blad.
Minns ni, när Holowczyns jublande toner
byttes i Desnas förstämda musik,
minns ni den vinter, då lätta dragoner
brände Ukraina i skräck och panik?

Ändå gav han inte upp sin sista, stora strid,
ändå trodde han som vi på än en storhetstid.
Och från Bender gick appellen, buren av hans viljas makt,
till en västerlandets samling i en väldig vapenvakt.

Ser ni stranden, böljegången, hör ni stormen, frän och tung?
I sin stormakts sista timma väntar Sverige hem sin kung.

Nu ligger ditt Bohuslän öde
med Tordenskiolds härjade skär.
Blott bränningen känner de döde,
som räddningslöst strandade här.
Men blodrött skall aftonen färga
ett stormpiskat hav i sitt svall;
kung Karl, du var vilja och värja,
du var storhet och öde och fall.

Valid XHTML 1.0 Strict Valid CSS 2.1